Villarreal gick in i säsongen 11/12 med gott mod och CL-spel på schemat efter topplaceringen säsongen innan. Sedan sket sig allt för Villarreal, som Lasse Granqvist skulle kunna ha sagt.

 

Eller för att tala klarspråk: sedan kom FC Barcelona med sitt satans UEFA i sällskap och gick högstadium på stackars los submarinos amarillos.

 

Lottningen till gruppspelet i Champions League 11/12 hölls den 25 augusti i Monaco. Ni vet hur vissa alltid har tur med lottning och spel och så? Det hade inte Villarreal den här eftermiddagen. Lilla Villarreal hamnade i gruppen som snabbt fastslogs vara dödens grupp. Napoli, Manchester City och Bayern München gjorde ubåtarna sällskap i den.

 

Fyra dagar senare stundade ligapremiär, borta mot Barcelona. 5-0. Tack för kaffet. Villarreals säsong hade ändå bara börjat.

 

Jag vet inte om Villarreal egentligen repade sig efter dessa två käftsmällar. Efter förlusten i Barcelona följer åtta ligamatcher med endast en seger. Den 1 oktober skrev jag i bloggen så här: ”Fortfarande ser jag inte hur Villareal ska kunna ta en EL-plats med sin trupp. Den är helt enkelt inte bra nog”. Truppen skulle komma att sättas på ytterligare prov.

Inom ett par veckor följer här två rejäla käftsmällar till. Men först, en liten lavett. Uche - ägd av Villarreal, utlånad till Granada - sänker sin ägarklubb med matchens enda mål när lagen möts.

 

Men åter till smällarna med blodvite som konsekvens.

Inom ett par veckor blir Nilmar skadad och borta i två månader. Följd av lagets stjärna och guldklimp – Giuseppe Rossi. Rossi ska bli borta från fotbollen en lång, lång tid.

 

Ni kommer ihåg att samtidigt pågår ett CL-gruppspel, va? Det finns ingen anledning att dra ut på lidandet. Villarreal lämnar Champions League med noll inspelade poäng, 14 mål insläppta och endast två mål gjorda framåt.

 

Visst kan man se tendenser till effekt av de två tränarbyten de har gjort. Men laget har inte riktigt hämtat sig och truppen klarade helt enkelt inte av alla skador och det tuffa spelschemat. Förståligt.

 

Trots all otur och skit har Villarreal kämpat tappert. En tre minuter kortare match i sista omgången (och en bannlysning av tigrar på El Madrigal) och Villarreal hade spelat i Primeran kommande säsong. Men fotbollen ger, och fotbollen tar. Vi tar ett ledsamt adjö av en vacker och sympatisk klubb och hoppas vi får se dem uppe i Primeran igen mycket snart.

 

 

--

 

Övrigt:

 

Villarreal B säkrade sin plats kvar i Segundan bara timmarna innan A-laget fick ta steget ner till den. Det innebär att A-laget puttar ner sitt B-lag ytterligare en division då två lag från samma klubb inte tillåts spela i samma division.

 

Villarreal är det lag som senast bröt tvålagsfotbollen i La Liga. Säsongen 07/08 slutade klubben på en välförtjänt andraplats – med hela 10 poäng ner till trean Barcelona.

 

Allt väl, Leo

 

En underbar final stundar. Två klubbar sprungna ur samma historia och land, bärandes på samma färger ska kämpa för att ta hem Europa Leauge-titeln.  Det är på alla sätt en vacker saga. Men samtidigt hopplös att skriva om.

För första gången någonsin står Rumänien som arrangör för en Europacupfinal. Matchen spelas i Bukarest på Arena National som för oss svenskar är känd för, tja, ingenting egentligen. Arenan är nämligen nybyggd och invigdes så sent som 6 september 2011.

 

Just det. Hopplösheten.

 

Atlético de Madrid och Athletic Club är sprungna ur samma klubb. Atlético de Madrid som vid grundandet 1903 gick under namnet Athletic Club de Madrid – alltså den baskiska stavningen. Anledningen var att Atlético grundandes som en tänkt Madridbaserad akademi till Athletic, av tre studerande basker bosatta i Madrid. Athletic Club hade grundats redan 1898.

Bägge klubbarna bär färgerna röd och vit i lodräta linjer. En baskisk student som 1909-1910 befann sig i England ombads helt sonika av Athletic att köpa med sig 50 tröjor från Southampton FC för klubbens spelare att bära. Southamptons rödvita tröjor passade nämligen alldeles utmärkt då staden Bilbao´s flagga gick i röd och vit. Snart skänktes 25 av tröjorna till filialen i Madrid.  Så var det med det – typ.

 

Sedan La Liga – eller Primera Division – startade 1929 är det tre lag som aldrig har ramlat ur. Ni vet alla vilka tre, va? Den här historian har man hört så att man storknat. Ja, det är Real, Barca och Athletic. Nu är det så att Athletic Club även ligger trea i den maratontabell som förts sedan starten. Och vilka ligger hack i häl på sin storebror? Filialen från Madrid, så klart. Cirka 50 p skiljer lagen åt. I en maratontabell. Från 1929. Alltså runt 2500 matcher. 50 poäng. Cirka.

Diego ”Cholo” Simeone och Marcelo ”Loco” Bielsa. Två härliga, passionerade och argentinska tränare. Mellan 1998-2004 ansvarade Bielsa för det Argentinska landslaget. I 30 av dessa matcher var Diego Simeone utsedd kapten för galningens landslag. Dessa vänner som alltid pratar gott om varandra möts nu i finalen – ansvariga för vardera lag.

 

I dag får lillebror Atletico beskrivas som mest framgångsrik. Senast 2010 tog laget hem dubbeln med EL och Supercupen. Athletic är titellösa sedan guldsäsongerna 82-83 och 83-84 med dubbla ligatitlar och Copa del Rey-guld.

 

Ni förstår hur hopplöst det är att inte veta vilken vinkel man ska snöa in på va? Mellan dessa lag finns det ett par och fler att välja mellan. Dessa brödraklubbar som nu slåss i Europas finrum. Må den bäste vinna.

 

 

Allt väl, Leo

Under måndagen fick Sevillas president José María del Nido nog. När del Nido får nog, då agerar han. Marcelino García Toral har på de sju senaste ligamatcherna mäktat med två ynka poäng. Inte tillräckligt för ett Champions League-drömmande Sevilla. Under måndagen fick Marcelino både skulden och foten.

Men Marcelino är inte ensam. Nej, han är den – för säsongen - sjätte i raden att i förtid tvingas gå. Sjunde om vi räknar in Laudrup. Han avgick dock själv efter att assisterande tränaren Erik Larsen fått sparken under konstiga omständigheter. Men för nöjets skull räknar vi in dansken till denna förkomna skara.

 

För eget nöjes skull har jag tillämpat matematik. Hur tåliga är egentligen presidenterna i vår älskade La Liga? Är bägarna olika stora? En sammanställning med pragmatism som ledord.

 

Det är siffror och resultat som här räknas med, yttre omständigheter ignoreras. Tränarna har självfallet alla varit ansvariga i olika antal matcher, så ett snitt på vunna poäng per match har räknats ut. Cupmatcher räknas ej. Det är ligamatcher som ligger som grund.

 

-       Michael Laudrup, Mallorca, lämnade själv 27 september

o   5 matcher/6 poäng. 2 vinster, 3 förluster. Snittpoäng per match – 1.2

-       Juan Carlos Garrido, Villareal, sparkad 21 december

o   16 matcher/15 poäng. 3 vinster, 6 kryss, 7 förluster. Snittpoäng per match – 0.93

-       Gregorio Manzano, Atletico Madrid, sparkad 22 december

o   16 matcher/19 poäng. 5 vinster, 4 kryss, 7 förluster. Snittpoäng per match – 1.18

-       Javier Aguirre, Real Zaragoza, sparkad 29 december

o   16 matcher/10 poäng. 2 vinster, 4 kryss, 10 förluster. Snittpoäng per match – 0.62

-       Fabriciano González, Granada, sparkad 22 januari

o   19 matcher/19 poäng. 5 vinster, 4 kryss, 10 förluster. Snittpoäng per match – 1.0

-      Manuel Preciado Rebolledo, Sporting Gijón, sparkad 31 januari

o   20 matcher/18 poäng. 5 vinster, 3 kryss, 12 förluster. Snittpoäng per match – 0.9

-       Marcelino García Toral, Sevilla, sparkad 6 februari

o   21 matcher/26 poäng. 6 vinster, 8 kryss, 7 förluster. Snittpoäng per match – 1.23

Vad vi kan konstatera är alltså att den senaste mannen till rakning - Marcelino García Toral – är den av samtliga avgångna tränare som ändå lyckats bäst. Trots att mannen i fråga stått som ansvarig tränare flest matcher av dem. Sevilla har i nuläget trots allt endast fyra poäng upp till sin så önskade CL-plats.

 

Givetvis spelar yttre faktorer in, klubbarnas status och förväntningar, antal matcher etc. Men just nu ger jag blanka i det. Även det faktum att jag reserverar mig för eventuell glömd sparkad tränare.

 

Som vanligt, kommentera gärna här eller mer gärna via twitter @Leopoldstrand

 

Allt väl!

 

/Leo

 

 

Tröttnat på den ständiga tvisten gällande tv-avtalet i Primera Division? Fullt förståeligt. Men orättvisor som polariserar vår älskade liga finns det fler.

Real Madrid och Barcelona. Trötta, stubbiga jättar som roffar åt sig 50 % av ligans totala inkomst av tv-avtalet. En enorm skillnad som gör det omöjligt för lagen under Goliat och Goliat att utmana på lika villkor. En orättvisa som troligtvis kommer att bestå, trots hård kamp.

 

Men vänder vi blicken åt ett annat håll är det lika illa där. Real Madrid och Barcelona drar i runda slängar in 25-30 miljoner euro per år via sina tröjsponsoravtal. Lag som Getafe, Mallorca och Real Betis drar in ca 1 miljon. Om än stor skillnad är det på något vis förståeligt med tanke på den grad av exponering Real och Barcelona utsätts för.

Läget är annorlunda hos lagen som befinner sig i skuggan. Lag som kontinuerligt spelar i Champions League och Europa League.  Sju omgångar in i ligaspelet (åtta med den inställda premiäromgången) är Sevilla, Valencia, Villareal och Atletico Madrid fortfarande utan tröjsponsor. Valencia och Villareal spelar gruppspel i CL och möter lag som Chelsea och Manchester City, oavsett hur avtalen ser ut i ligan är dessa matcher tv-sända och följs av ett par tre fans världen över. Atletico vann EL så sent som 2010 och befinner sig för närvarande i gruppspelet med lag som Udinese, Celtic och Rennes. Sevilla lyckades tyvärr inte kvala in till EL, men har som vana att spela CL och El och årets misslyckande får ses som en prick i protokollet, en sällsynt prick.

 

Ekonomin i ligan är som bekant ansträngd, och de pengar lagen kasserade in via spelarförsäljningar under sommarens transferfönster måste delvis stoppas i det hål som normalt sponsorpengar täpper igen. Undantaget är Malaga, som gör vad Barcelona gjort förr och betalar UNESCO för att de under fyra år ska få synas på de nyrika tröjorna.

 

Det rapporteras att de fyra lagen kräver ett sponsoravtal på minimum €3 miljoner per säsong. En skälig summa för lag som exponeras hårt, även utanför Spaniens gränser. Låt oss för ligans konkurrensvillkor hoppas att lagen snart har en logotyp på bröstet. Men visst gäller det att se positivt på livet? Valencia, Villareal, Sevilla och Atletico Madrid är utan tvekan – på gott och ont - lagen med de snyggaste dräkterna säsongen 11/12.

 

/Leo

Visst var det härligt och så att se Sverige ta sig till EM, men det är klubbfotbollen som vi alla älskar mest, eller hur? Bloggen firar med att erbjuda er små tankar och uppdateringar inför kommande omgång i La Liga. Läs för att briljera i tv-soffan med anekdoter och annat gott.

Barcelona – Racing Santander

 

Racing har det lite kämpigt, minst sagt. Tillsammans med Sporting Gijon står de skamsna helt utan trepoängare, än så länge. Laget har inte riktigt hämtat sig sedan premiären, då Soldado i princip ensam vände underläge till seger i slutminuterna för hans Valencia. Kennedy är fortsatt på skadelistan på grund av hans ankel. I Barcelona är läget som det brukar vara, 23 mål gjorda på sex matcher och än har de inte lämnat planen poänglösa. Racing får här fokusera på att hålla nere siffrorna.

 

Sevilla – Sporting Gijon

 

Natt och dag. Sevilla har noll förluster, Sporting har noll vinster. Men krysset ligger här nära. Sevilla har oerhört svårt att få målskyttet att lossna och har endast mäktat med att göra sex mål hittills. Det hjälper inte att Negredo står på skadelistan. Bättring krävs.

 

Granada – Atletico Madrid

 

Radamel Falcao har knappast gjort någon besviken. Nu senast hjälte för sitt Colombia när han kom in med kvarten kvar och satte segermålet. Annars har Atletico som vanligt blandat och gett, men här krävs seger för att inte hamna efter i jakten på Europa. Arda Turan borta p.g.a. skada.

 

Mallorca – Valencia

 

Joaquin Caparros är ny coach för Mallorca, ett mycket bra val. Caparros är mannen bakom Athletic Bilbaos framgångar de senaste åren. Han kan vara precis vad Mallorca behöver, en tränare som bygger långsiktigt och som gör det oerhört bra. Ska bli mycket spännande att följa. Valencia då? Har som målsättning att sluta på topp 3. Ska då vinna tillställningar som denna. Håll koll på Piatti, som alltid.

 

Athletic – Osasuna

 

Baskienderby! Bielsa har haft en tuff inledning. Men han har haft otur. Tabelläget speglar absolut inte spelet. Bilbao har varit bra, och Muniain ännu bättre. Herrera är tillbaka från sin knäskada och förväntas få speltid, viktig kugge i Athletic. Hoppas och tror att Llorentes två kassar i förra veckans baskderby inte var en tillfällighet, Lejonkungen är tillbaka! Osasuna bra senast mot Mallorca och är bra på att kryssa. Men nja, Lejonen tar det här.

 

Zaragoza – Real Sociedad

 

Ett riktigt mittenmöte. Aguirres mannar har gjort det relativt bra, faktiskt. Har haft ett relativt tufft spelschema. Sociedad likaså. Svår match att sia om.

 

Getafe – Villareal

 

Villareal lever på sitt rykte. Truppen känns oerhört tunn och jag kan inte förstå hur de lyckades behålla Rossi. Getafe behöver seger, men jag vet inte, krysset känns nära till hands.

 

Levante - Malaga

 

Mycket intressant möte! I skuggan av den inledande Betishypen smög Levante. Är tillsammans med Barcelona de som klarat sig utan förluster, och då har man ändå mött Real Madrid. Levante har bevisligen ett mycket starkt försvar, men Malaga har en Cazorla i toppform. En värdemätare, för bägge lagen.

 

Real Madrid – Betis

 

Sahin fortfarande skadad men har nu börjat träna med boll. Men vad gör väl det? Real har ju ett par alternativ. Betis testas. Var starten deras endast en lyckoträff? Real vill undvika en ny Levantematch, räkna med att de kommer att visa och spänna sina muskler.

 

Rayo Vallecano – Espanyol

 

Rayo saknar fortfarande en hemmaseger, och Espanyol saknar en bortavinst. Men Espanyol bör komma igång, truppen de har på pappret är inte så dålig som tabelläget indikerar. Vi får se, svår match att sia om, och inte den som jag kommer följa med största fokus.

 

/Leo

Lördagen bjuder på mycket intressant, om vi ska vara ärliga mest utanför Spaniens gränser. Men vad vi vet är att vi aldrig ska räkna bort La Liga, världens mest svårtippade liga, bortsett från topp 2. Jag ger er lördagen!

Osasuna – Mallorca

Jaha, Laudrup blev inte först i ligan att få foten som jag tidigare antydde. Han valde att gå självmant efter att hans assisterande fick sparken. En riktig soppa alltså. Mallorca står alltså utan huvud- och assisterande tränare. Osasuna har som bekant stora problem med att göra mål. Jag tvivlar på att Mallorca spelarna mäktar med den här ”tränaren-får-gå-nu-boosten”, men jag ser inte heller Osasuna som målmaskiner helt plötsligt. Svårtippat match, men om man ska gå på något? Under 2,5 mål.

 

Racing Santander – Rayo Vallecano

På pappret den mest ointressante matchen den här lördagen. Ur svenskt perspektiv ser Kennedy ut att missa ytterligare matcher. Inget att höja ögonbrynen för, Rayo kan mycket väl med sin energi ta poäng.

 

Villareal – Zaragoza

Fortfarande ser jag inte hur Villareal ska kunna ta en EL-plats med sin trupp. Den är helt enkelt inte bra nog. Tränaren Garrido är hårt pressad efter endast en vinst under säsongens alla tävlingsmatcher. Zaragoza är kluriga. Mäktade med ett kryss senast mot storsatsande Malaga. De har en intressant trupp och nu när Luis Garcia har kommit igång kan det – och kanske borde – räcka till minst en poäng på El Madrigal i dag.

 

Valencia – Granada

Inte mycket att snacka om. Ett pressat Valencia tjuvade till sig en poäng mot Chelsea nu senast i CL och har relativt god form, trots en oväntad förlust i senaste ligaomgången mot Sevilla. Granada kryssade senast mot ett blekt Osasuna och är inte helt ofarliga, men mot Valencia är man ett par nummer korta.

 

Malaga – Getafe

Malaga börjar komma igång på allvar. Defensiven sitter som en smäck, målvakten Willy är faktiskt endast 6 minuter ifrån att slå klubbrekordet gällande hålla nollan. Offensiven strular dock fortfarande lite, utan Cazorla hade man varit ett par poäng fattigare. Getafe visade styrka förra omgången då man besegrade ligaledande Betis. Nu ser det trist nog ut som att man får klara sig utan skyttekungen David Guiza. Noterbart här är att Bounanoutte hålls kvar på läktaren, ingen vet varför. Och att Rondon fortsatt förpassas till bänken.

 

Nu njuter vi!

 

/Leo

Vi gick igenom en bråkdel av helgens omgång i La Liga på twitter redan i går kväll. Låt oss en dag visare ta upp ett par saker lite mer noggrant.

 

Zaragoza – Espanyol spelades i går kväll, en hyperintressant match tack vare två Garcias. Luis Garcia och Sergio Garcia. Luis Garcia lämnade sitt älskade Espanyol för Zaragoza endast ett par veckor sedan. Klubben han stolt har representerat i över sex år och 220 matcher. Sergio Garcia lämnade Zaragoza redan 2008, han var där mycket uppskattad och i går kväll stod han som motståndare i Espanyol. Där har ni bakgrunden.

 

Luis Garcia satte 1-0 efter 29 minuters spel. Han knyter näven diskret och bränner av ett par sekunders leende. Ett värdigt firande. Under tiden har Sergio Garcia det tuffare. Så fort han närmar sig bollen visslas och buas det högt.

 

Espanyol kvitterar faktiskt i andra halvlek, och Sergio Garcia, som inte verkar tycka att det är nog med visslingar försöker sno åt sig äran för målet, men det tilldöms korrekt Lopez. Så åter till Luis. I den 88e minuten tilldöms Zaragoza straff. Luis stegar fram och har hans att avgöra mot klubben han nyligen lämnat. En katastrofalt dåligt straff senare skanderar de tillresta Espanyolfansen hånfullt ”Luis, Luis, Luis!”.  Det skulle dem icke ha gjort. I den 93e minuten håller sig Luis – taggad av de hånfulla tillropen – framme och nickar in 2-1. Och efter matchens alla händelser firar Luis som en galen man. Det hoppas över reklamskyltar och det är mer än ett elegant, diskret leende över hans ansikte den här gången. 64 minuter tog det alltså för Luis Garcia att gå från respektfull till galen. Och vad börjar Zaragozafansen direkt att skandera tror ni? ”Luis, Luis, Luis!”

 

Vackert

 

------------

 

-      Alla trötta som hånar och kritiserar La Liga och drar paralleller till skotska Premier League kan sluta läsa här. La Liga lever och frodas! Visserligen har det endast gått tre omgångar, men hörrni, se vilka vi har i toppen av ligan. Valencia som på kort tid förlorat sina absolut mest tongivande spelare i Silva, Villa och Mata. Soldado drar här ett jättelass. Och Real Betis, lever de på sin nykomlingsentusiasm eller finns det kvalitet så här hög i den på pappret så tunna trupp Pepe Mel förfogar över?  Inte säker än.

 

------------

 

-       Falcao, Turan och Diego. Atleticos tre nyförvärv var bäst på plan i gårdagens seger mot Santander. Har Atletico Madrid lärt sig att värva kvalitet istället för kvantitet? För sticka-kniven-i-ryggen-Agüero tog det 234 matcher att göra ett hattrick. För Falcao tog det tre. Och El Genio Turco, som han så härligt kallas, har visat sig vara en lysande framspelare.

 

Vi nöjer oss där.

 

/Leo

I och med att Malaga ägnade kvällen åt att hemmavinna med hela 4-0 över stackars Granada är helgens La Ligaomgång till ända. Låt oss knyta ihop säcken med öppna och härliga tankar kring spektaklet.


---

-       Barcelona poängtapp är så klart fantastiskt för ligan. Inte för att Barcelona på något sätt kommer att stå utanför en topp 2 placering i vår. Utan det fantastiska ligger i att de blev tillrättavisade och bestulna av laget som genom det horribla tv-avtal som finns i La Liga, tjänar allra minst på det. Barcelona tjänar mest. Nej, Pep, ställer man ut skorna och tror att man enkelt ska håva in tre poäng på bortaplan i La Liga SKA det straffa sig. Sedan att Busquets räddade öppet mål med handen, och endast fick en varning för det – bara i Barca folk, bara i Barca. Helgens bästa oväntade resultat.

 

-       Marängerna gjorde inte samma misstag som Barcelona, tyvärr. Real Madrid ser så snuskigt starka ut i år att jag inte vet var jag ska ta vägen.

 

-       Marcelo Bielsa, vad händer? Varför är ni inte bättre? Va? Den framgångssaga den förra ledningen påbörjade kan drastiskt avslutas av den nya. Tror dock det vänder. Nästa vecka väntar nykomlingen Betis, visa då vad ni går för.

 

-       Valencia avfärdade Atletico på hemmaplan. Matchen hettade aldrig riktigt till och Falcao hängde ärligt talat inte med i tempot. Valencia sköt 1-0 och parkerade en vit spelarbuss i eget straffområde. Sexigare än så blev det tyvärr inte.

 

-       Jag gav Malaga en chans att sikta in sig mot Granada, kommer ni ihåg det? Pellegrini’s legoknektar tog den. Kommer de blåvita igång nu tro? Hoppas.

 

Hur som helst. En härlig omgång även i La Liga!

 

/Leo

Vid varje rad jag läser om kampen mellan Spaniens två giganter ledsnar jag en smula. Låt oss istället tala om laget bakom.

Athletic Bilbao är en vacker saga. Klubben är en av tre som oavbrutet spelat i Primera División sedan starten 1929, men trots det får man inte ens en promille av den uppmärksamhet de resterande två delar på. Åtta gånger har Athletic Bilbao stått som segrare i Primera Division och är därmed Spaniens fjärde mest framgångsrika klubb. I Copa del Rey är Lejonen faktiskt mer framgångsrika än självaste Real Madrid. Som de flesta hade man det kämpigt under Franco’s regim, till slut tvingades man faktiskt till att byta namn till Atletico de Bilbao, eftersom klubbens egentliga namn är skrivet på baskiska. Franco försvann senare och Athletic Bilbao blev sitt riktiga jag igen.

 

Efter dubbla ligatitlar 82-83 och 83-84 kämpar klubben på i det tysta. Fotbollen globaliseras, och klubben blir mer och mer ifrågasatt för sin riktlinje med att endast ha basker i laget. Krisen är ett faktum när Athletic Bilbao, Spaniens tredje största klubb, säsongen 06-07 är en enda poäng från att åka ur Primera Division.

 

Men Athletic Bilbao är en vacker saga.

 

Ledningen knyter näven i fickan och vägrar bestämt att rätta sig efter fotbollens nya regler. Talanger släpps fram, Caparró tar över som huvudtränare och en långsiktig plan arbetas fram. En lång och tanig baskier vid namn Fernando Llorente hjälper klubben att varje säsong avancera ett par platser i ligan. År efter år vinner Llorente den interna skytteligan och storklubbarna rycker och drar i honom. Säsongen 10-11 kämpade Athletic Bilbao och Llorente till sig en spektakulär sjätteplats. I år har Loco Bielsa tagit över som rodret som huvudtränare och klubben har en CL-plats som mål.

 

Fernando ”Lejonkungen” Llorente är sina Lejon trogna och kommer göra allt för att nå Europas finaste turnering med sitt älskade, älskade Bilbao.

 

Måtte sagan få ett lyckligt slut.

 

/Leo

Valencia – Atletico Madrid

På pappret den mest intressanta matchen. Båda lagen har inför säsongen tappat tunga pjäser, men ersatt dessa bra. Ett par av dem spelade i premiären, men samtliga har mer att ge. Falcao och Turan’s prestationer blir förmodligen avgörande för Atletico. Falcao stod för en assist senast mot Jamaica, Turan osynlig och straffsumpare mot Österrike. Håll koll på Soldado och Piatti hos Los che’s. Fördel Valencia.

 

Osasuna – Sporting

Osasuna lyckade ta poäng förra omgången mot Atletico Madrid, medan Sporting fick se sig själva besegrade hemma av Real Sociedad.  Osasuna har ett starkt försvar, men lika svagt anfall. Om någon kan kliva fram är det Sportings Miguel De Las Cuevas. Fördel någon? Nja, 50-50. Troligt kryss.

 

Real Sociedad – Barcelona

Barcelona har här en ypperlig chans att fokusera på att finputsa sin målskillnad, för tre poäng är här så gott som säkra, redan innan matchstart. Sociedad vann visserligen nu senast borta mot Sporting, men det här är den djupa delen av bassängen. Barcelona kommer att straffa varje misstag obarmhärtigt. Vem att hålla koll på i Barcelona? Alla under 1.74 cm. Och i Sociedad? Carlos Vela.

 

Villareal – Sevilla

Intressant match. Efter första omgången är det fortfarande mycket oklart hur starka lagen är, egentligen. Villareal förnedrades av Barcelona, men har efter förlusten förstärkt med Uche och De Guzman. Sevilla besegrade Malaga med 2-1, men ingen vet hur bra Malaga egentligen är. Sevillas president Del Nido har startat något som kan liknas revolution i ligan. Svårtippad match. Liten fördel Villareal.

 

Málaga – Granada

I och med Granadas tillkomst i ligan har vi välsignats med ännu ett Andalusienderby. Kul! Málaga kommer i matchen ges utrymme att spela ihop laget och hitta samspelet. Granada ska inte ha något att sätta åt, speciellt inte på bortaplan. Hoppas och tror att Málagas bästa spelare under försäsongen får speltid, Bounanotte.

 

Real Betis – Mallorca

Real Betis uddamålssegrade över Granada föregående omgång. Mallorca uddamålssegrade över Espanyol. Mallorca vann den fighten och tar förmodligen söndagens fight med, men krysset är nära. Ingen match jag får gåshud av, speciellt inte nu när De Guzman lämnat ö-laget.

 

Espanyol – Athletic Bilbao

Vad hände, Bilbao? De rödvita som såg så spännande ut inför säsongen, så radar de upp en osexig 1-1 match mot Rayo Vallecano av alla lag. Nej, El Loco Bielsa får göra skäl för sitt namn och skaka liv i sitt lag. Espanyol är dock fullt av talang, de har faktiskt hela ligans yngsta medelålder på 24,4.

 

Rayo Vallecano – Zaragoza

Räkna här med att Zaragoza är revanschsugna. 0-6 förlusten mot Real Madrid är en plump i protokollet, men räkna inte ut Zaragoza, de har ett mycket spännande ungt lag med en rutinerad herre vid namn Aguirre vid rodret.

 

Real Madrid – Getafe

Jaha. Finns inte mycket att säga här. Det känns inte riktigt som Getafes säsong, mäktade endast med ett kryss nu senast mot Levante, på hemmaplan. Frågan är hur många mål maskinen Real orkar producera.

 

Racing Santander - Levante

På pappret den minst intressanta matchen, men i La Liga säger det ingenting. Vår svensk i Racing, Kennedy, dras med småskador och är tveksam till spel.

 

/Leo

Atletico Madrid är en klubb som enligt krav från både ledning och fans ska kunna aspirera på fjärdeplatsen i Primera Division i år. Atletico Madrid är, helt rättvist, inte en klubb som man associerar varken stabilitet eller balans med. Atletico Madrid är en klubb med tre målvakter i truppen, födda -92, -90 och -89.

Som bekant har superlöftet David De Gea lämnat för stora, elaka Manchester United. All lycka, David. För bara två år sedan värvade Atletico superlöftet Sergio Asenjo, trots att storklubbar världen över ryckte i honom. Asenjo ville bestämt spela för Atletico och hade spelat strålande under våren för sitt Real Valladolid, och toppat det med ett fantastiskt u21-EM. Alla pratade om grabben som så småningom skulle ersätta Casillas i La Selección. Oj, så bra han skulle komma att bli! I samma veva tar Atletico adjö av trotjänaren Leo Franco, som till sist landar i Galatasaray, och Sergio gör sig hemmastadd mellan stolparna på Vicente Calderon. En elak korsbandsskada ett par månader senare banar väg för De Gea, och sätter Asenjo’s karriär på paus.

 

Under tiden som De Gea spelar till sig ett epitet som världsmålvakt tar Joel Robles över rollen som andremålvakt. Stackars Asenjo lånas inför säsongen -11 ut till Malaga för en chans att nå sitt gamla, härliga jag. Bakom De Gea får snart Joel finna sig i att även han kallas superlöfte.

 

Men den här säsongen då? De Gea lämnar och Asenjo är inte 100 % än, nu måste det väl vara Joels tur? Nej, ledningen är sin ovana trogen. Thibaut Courtois, det belgiska underbarnet ska in. Han värvas inte. Nej, nej, det vore en alldeles för smidig lösning. Courtois lånas in från Chelsea, som hunnit knipa honom framför de rödvitas näsor, utan köpklausul. Courtois ses i dag som en relativt ohotad förstamålvakt. Han har visat sig värdig och stabil. Men Atletico Madrid är ingen farmarklubb, och kommer aldrig att vara. Joel lider, både han och Asenjo får ett år stulet i sin utveckling.

 

Skapar det här stabilitet i klubben? Ökar konkurrensen på målvaktsplatsen? Enligt mig leder det här till obalans. Möjligheterna är stora till att Joel nästa år kan få ta över som förstamålvakt, visserligen ett år äldre, men utan ett år viktig matcherfarenhet. I mitt tycke skulle ledningen helt sonika ha struntat i att värva Courtois, låtit Joel ta plats, litat på hans talang, så som med De Geas.  För målvaktstalang finns i klubben. Ja, herregud.