En cupfinal utan betydelse som ska spelas av. Ofta är det så det kan låta gällande den Europeiska Supercupen runt kaffebord och på sociala medier. Vi som är fast i fotbollens grepp, sporten som på många oss har en så mystisk dragningskraft, kan ändå se något annat. Åtminstone väljer jag att försöka göra så.

 

Vinnarna av Champions League och Europa League möter varandra i ett enkelmöte på Stade Louis II, belägen i furstendömet Monaco. Chelsea F.C. vs Club Atlético de Madrid.

 

Vad som faller mig i smaken är upplägget. Vinnarna av CL och EL befinner sig normalt i olika världar. Förutsättningarna och ramarna för klubbarna är ofta dag och natt. Som exempel har årets finallag hittills i sommar (i skrivande stund, fortfarande ett par timmar kvar av fönstret) värvat för €1 miljon respektive £74 miljoner. Lek gissningsleken. Men Supercupen spelas som enkelmöte på neutral mark. Klubbar med mindre muskler och på pappret ofta svagare lag har en större chans att stå som segrare.

 

Nåja. Nu låter det som jag hyllar cupen i sig. Det gör jag inte. Men det finns en viss charm i den. Bara man letar.

 

Ikväll är en speciell kväll för en helt annan anledning.

 

Fernando ”El Niño Torres.

 

Han ställs för första gången - i en tävlingsmatch - mot klubben han fostrades i. Torres är en oförglömlig hjälte för rojiblancos över världen. Han lämnade värdigt. Men det stack ändå i ögonen på fansen. Jag minns något möte mellan Atlético - Liverpool, vill mig minnas att det var 08-09, då Liverpool gjorde mål. Fernando satt skadad på läktaren och knöt näven av belåtenhet. Givetvis var han tvungen att göra det. Men att säga att det inte kändes, det är lögn.  Han sade vid flytten till Liverpool att han hade hittat hem. Det brände med.

 

Men i veckan gick Torres ut och förklarade, han har bara ett hem. Och att det är i Madrid. Så här sade han.

 

"At Liverpool, I felt like I was at home but, in the end, when I left I realized it was not home. Atletico has always been home."

 

Torres har även intygat att han inte kommer fira ifall han gör mål.

 

Nåja, nog raljerat. Vi får låta matchen tala för sig själv. Kanske blir det avslaget, kanske inte. Själv kommer jag att hålla ett extra öga på Fernando Torres. Kanske kommer jag att tolka små minspel från honom som en subtil gest – ”Jag har varit iväg för länge, kommer snart hem. Lovar”.

 

Drömma får man.

 

Allt väl, Leo

6. LEVANTE

Står tillsammans med Osasuna för en av säsongens stora skrällar. Levante. Var börjar man? Inleder ligan hänsynslös med nio raka matcher utan förlust. Och faktiskt var att det var just Osasuna (nedan) som stoppade streaken. Tränaren Juan Ignacio Martínes har gjort ett fantastiskt jobb med ligans minsta budget och den trupp han har haft tillgänglig. Levante mäktar även med ligans äldsta trupp på 30,63 år i genomsnitt. Men vad gör det när hjältar som Sergio Ballesteros spelar så fantastiskt bra som de faktiskt har gjort. Ett klipp jag sent kommer glömma är när just 36 årige Ballesteros sprintar förbi självaste Christiano Ronaldo i jakt på boll. Eller Arouna Kone som kanske gör sitt livs säsong. Barkero ska även han lyftas fram. Hela laget ska lyftas fram.

 

Nu väntar Europaspel för Levante, frågan är hur truppen reagerar på det tuffa spelschema som väntar. Truppen måste förstärkas.

 

7. OSASUNA

Nu hann jag inte på förhand tippa ligan i La Liga och struntade helt sonika i det. Men sanna mina ord. På en lista från mig hade ni aldrig sett ett Osasuna på en sjundeplats. Som jag skrev ovan. Lagen som befinner sig på plats sex och sju är de två största skrällarna i årets upplaga av La Liga. Osasuna – från start med José Luis Mendilibar vid rodret – har spelat smart och utnyttjat sina resurser väl. Faktum är att laget faktiskt har förlorat minst matcher i hela La Liga. Ja, bortsett från Goljat och Goljat då. Samtidigt har laget kryssat flest. Ett kryss mindre och Osasuna hade kunnat fira en EL-plats. För endast en poäng skiljde laget åt från Levante.

 

Raúl García är en kille som inte alltid haft det helt lätt sedan han lämnade Osasuna 2007. Atleticofansen tog honom aldrig riktigt till sig och han utvecklades aldrig till den toppspelare han har potential till. García tackar nog sin lyckliga stjärna för att lånet till Osasuna 2011 blev av. Vilken säsong han har gjort. Med sina elva mål och åtta assist är han helt ensam i toppen av den interna poängligan. Frågan är vad som händer med García inför kommande säsong. Osasuna har inte råd att lösa honom och Atletico är inte särskilt sugna på att ta honom tillbaka.

 

Osasuna stod även för bragden att vinna mot en Goljat, Barcelona, med 3-2. Då hade man visserligen fått stryk i det första mötet med 8-0, om ni kommer ihåg. Men ändå.

 

8. MALLORCA

Laudrup hade förfogande över Mallorca vid säsongens start. Snart avgick dock Laudrup i protest mot att ledningen gått in och sparkat hans assisterande Erik Larsen under suspekta omständigheter. Karaktär. Men för Mallorca tror jag det var det bästa som kunde hända. Joaquin Caparrós hade nämligen ett par veckor tidigare gått och blivit tillgänglig. Caparrós, denna fantastiska lagbyggare tog över ö-laget och började sin resa.

 

Laget har gjort ett jättejobb och visat upp sig som ett lag. Tidigare år har det talats om Mallorcas hemmaborg, en oerhört svår plats för fastlandslag att flyga till och ta poäng. Förra säsongen myntades uttrycket av då laget faktiskt inte spelade särskilt bra på hemmaplan – eller åtminstone inte som tidigare.  Detsamma gäller i år, laget har spelat bra på hemmaplan, men inte alls som förr. Ändå är man på en åttondeplats. Capparrós – denne fantastiska lagbyggare. I dagarna kritade han på nytt kontrakt. Ska bli spännande att följa Mallorca nästa säsong.

 

Vill lyfta fram Castro och Chico som bägge har haft en mycket bra säsong.

 

9. SEVILLA

En av säsongens floppar. Vi hade väntat oss mer av Sevilla – med rätta. Sevilla har en stark trupp. Men det började faktiskt bra. Efter tio omgångar var laget fortfarande obesegrade. Sedan gick det nedför, och det var faktiskt Granada av alla lag som tog ned dem på jorden i den där elfte omgången. Negredo ska lyftas fram. Speciellt Negredos mål mot Getafe som utmanar om Sevillas enda titelchans - säsongens mål.

 

Reyes ska med lyftas fram. Under januaris silly kom så äntligen Sevillasonen hem. Men det har inte lossnat för Reyes. Han har helt enkelt inte levt upp till de högt ställda förväntningarna. Annat har det varit med nu för tiden pålitliga Jesus Navas. Navas har varit stundtals fullständigt briljant och är i min mening med i säsongens elva.

 

Sommaren blir intressant i Sevilla. Spelare ut och spelare in. Vilka är fortfarande osäkert. Utom Kanoute som har tackat för sig.

 

 

10. ATHLETIC

Laget som under säsongen vunnit världens alla fotbollshjärtan. Utan att egentligen vinna någonting alls. Ni som följt bloggen och läst vad jag har skrivit under säsongen vet att jag är sådär tonårsaktigt kär i Athletic och allt som rör de rödvita baskerna. Så har det alltid varit – så kommer det nog alltid vara. Det är som allt som rör den klubben blir till en vacker saga. Om än en vacker saga utan lyckliga slut.

 

Ni kan det här nu. Caparrós fick gå och Bielsa klev in och vände upp och ned på allt och alla. Från Caparrós kompakta långa-bollar-på-Llorente-fotboll till hög press och bollinnehav som ledstjärnor. Det har gått helt ok. Bielsa adderade Herrera och började charma världen. I Europa League och Copa del Rey har laget varit bländande. Ingen var beredd på Athletic. Men truppen räckte inte till. I primeran har man misslyckats. Men samtidigt har laget säkrat en EL-plats genom kvalificeringen till finalen av CdR där de möter redan Europaklara Barcelona. Jag ser fram emot finalen och hoppas innerligt att laget tar titeln, för Athletic anno 11/12 förtjänar en. Måtte årets saga för baskerna sluta lyckligt.

 

Jag vet inte, just i det här fallet vill jag inte peka ut enskilda spelare. Hela laget har varit fantastiskt. Det räcker att veta så.

 

 

6. INTER
Gian Piero Gasperini gillar 3-4-3. Det visste Moratti, det visste Branca. Ändå värvade man inte en spelare Gasperini ville ha. Läget var med andra ord rätt låst redan innan premiärmatchen och sen gick det som det gick.  Såklart. Inter vann inte en tävlingsmatch under den tidigare Genoa-coachen och Gasperini fick kliva av efter 1-3 mot Novara.

In kom, som vanligt i dylika lägen, Claudio Ranieri. Och det tog fart, bland annat radade man upp sju raka segrar under slutet av 2011. Men sen var det dags att falla ihop igen för Inter och Ranieri fick även han lämna Giuseppe Meazza. In i stället med unge primavera-tränaren Andrea Stramaccioni och det blev en helt okej avslutning där man bland annat såg till att vinna även det andra derbyt mot Milan (vinster med 1-0 och 4-2).

Jag hade en känsla innan säsongen om att Inter låg illa till. Att man rentav skulle hamna utanför CL-platserna.
Men när man plockade in både Forlán och Zárate samt behöll Sneijder trodde jag ändå de skulle tampas där uppe. Inters säsong har varit rörig, det vet ni. Dessutom har spelare som just nämnda Forlán, Zárate och Sneijder antingen varit skadade eller helt enkelt dåliga. Pazzini är en annan som inte alls levererat.

Inter måste agera i sommar och tycks vara på väg att göra så redan nu. Palacio sägs vara på ingång. Dessutom rycker man  i Lavezzi (tillsammans med bland annat nyrika PSG). Och jodå, även Inter nämns när Granqvist kommer på tal - kul!
Dock ska man komma ihåg att Palacio är 30 år fyllda. Det är ingen långsiktig investering. Inters stomme behöver föryngras, de unga talangerna måste börja slussas in. Här finns bland annat Faraoni, Coutinho och i primaveran, Lorenzo Tassi.
Dessutom Ricky Alvarez som Inter INTE ska göra sig av med. Jag tror att han kan bli oerhört viktig nästa år. I år väl ojämn, precis som hela Inter.

Mitt tips innan säsongen: 4:a

7. ROMA
Målet? Att förvandla Roma till ett Italiens Barcelona. Resultatet? Typ Atleticó Madrid innan Simeones entré.
Luis Enrique hade på förhand en riktigt trevlig skara offensiva krafter att tillgå. Totti, såklart. Men också (de dyra) nyförvärven Osvaldo och Bojan. Dessutom Borini, Pjanic, Lamela, De Rossi, Gago, ja en hel radda fina lirare.

Och visst, det fanns stunder av magi och Roma dundrade in 60 mål under säsongen. Fjärde bäst i hela Serie A. Men så var det den där Atleticó-kopplingen. För bakåt var det en helt annan historia. Enrique fick aldrig riktigt till det trots en relativt bra backbesättning. Med 54 insläppta mål hamnar man på en 14:e plats i serien.

Projektet Roma är fortfarande ungt och nästa säsong kommer spelare som Pjanic och Lamela att ha acklimatiserat sig till Serie A och kan bli än mer betydelsefulla för klubben. Luis Enrique lämnar efter att ha fått en säsong på sig. Rätt eller fel? Jag vet inte. Kanske kunde man gett honom ett år till för att utveckla bygget. Men nu tycks han ha avgått självmant och kanske finns det tränare som är mer lämpade att leda Roma framåt.

Två funderingar till sist. Trots en poängmässigt helt okej säsong av Totti börjar vi nog ana slutet för Romas bandiera. En hel drös spelare ifrån hans generation tackade för sig under säsongen och det känns som att Totti står näst på tur. Slutar efter nästa säsong?

Bojan och Osvaldo till sist. Här måste vi väl ändå tala om fruktansvärda överpriser? Totalt la Roma ut nästan 300 miljoner kronor för dessa båda herrar. För detta fick man 18 mål att jämföra med Borini som levererade 9 till ett lånepris på ungefär 15 miljoner kronor.

Nåväl. Romas projekt är intressant, men de måste ta flera steg till nästa säsong. Annars riskerar det att stanna vid en fin tanke, en fin skiss på pappret.

Mitt tips innan säsongen: 6:a


8. PARMA
När Franco Colomba, Parmas räddare ifjol, fick lämna skutan i januari såg det inget vidare ut för Parma.
Med tabellraden 5-4-8 var oron för nedflyttning påtaglig. På tränarbänken satte sig då Roberto Donadoni och  resten är, ja, historia. Faktiskt. Parma avslutade Serie A med sju raka segrar, vilket är klubbrekord, och tabellraden under den gamle förbundskaptenen blev 10-7-4.

Donadoni ska givetvis få en rejäl skopa beröm för sin insats och betydelse för Parma. Men jag glömmer någon, säger ni? Nejdå. Den kanske viktigaste ingrediensen i denna fina upplaga av klubben från de nordvästliga delarna av Emilia-Romagna är Sebastian Giovinco. Atommyran, som han kallas, låg bakom nästan hälften av Parmas mål under säsongen (15+11) och har nu äntligen blommat ut helt och fullt. 25-årige Giovinco har imponerat så mycket att han är ett utav de hetaste namnen inför det annalkande transferfönstret. Ska han tillbaka till Turin? Vill Barcelona värva över honom? Eller stannar han rentav kvar i Parma?

Förutom Giovinco stora plus till en annan av mina favoriter, Jonathan Biabiany, men också till Jonathan, Paletta och Floccari.
Tänk om Parma dessutom fått behålla Borini som ju tillhörde klubben innan säsongen drog igång. Då vette sjutton om man inte hade kunnat hugga på Europa-platserna.

Mitt tips innan säsongen: 15:e plats

9. BOLOGNA
Jag trodde att jag stack ut hakan för långt i mitt försäsongtips när jag hade Bologna som 12:a. Och under Bisolis ledning verkade det som att jag varit för våghalsig. Men sen hände något. Bisoli sparkades och den tränare Zamparini inte trivdes med i Palermo, Stefano Pioli, plockades in. Och jag vet inte jag men det känns frestande att kalla Bolognas säsong under Pioli för en succé.

Gillet i målet har ersatt Viviano på ett strålande vis mellan stolparna och Diamanti har skinit som, just det, en diamant.  Tack vare detta belönades han med en plats i Prandellis preliminära 32-mannatrupp till EM.
Bäste målskytt blev, som vanligt, Marco Di Vaio som nu dock tackar för sig efter en lång karriär.
En annan som med all säkerhet lämnar är den något ojämne, men likväl fantastiske, Gastón Ramírez. 21-åringen jagas av ett helt koppel klubbar och har potential att spela på den absoluta toppen. Plus också för Mikael Antonsson som gjorde ett fint förstaår i Serie A. Blir viktig kommande säsonger.

Vad ska då Bologna göra för att återupprepa denna fina säsong. Tja, det kanske viktigaste steget har man redan tagit. Stefano Piolo har skrivit på ett kontrakt som gäller fram till sommaren 2014. Grunden är med andra ord lagd för en fortsatt fin framtid i universitetsstaden.

Mitt tips innan säsongen: 12:e plats


10. CHIEVO
Som vanligt är Chievo starkare än vad man tror på förhand. Nu måste man (läs: jag) väl på allvar inse att Chievo inte är en fluga? För det är de verkligen inte. Trenden är tydlig. Chievo har sen comebacken i Serie A 2008-09 slutat på 16:e, 14:e, 11:e och nu i år alltså 10:e plats. Är de månne på väg mot samma fina höjder som under toppåren i början av 2000-talet när man till och med kvalade till Champions League? Ja, det går i alla fall inte att underskatta Chievo längre.

Vilka stack ut lite extra då? Självklart ikonen Sergio Pellissier som svarade för åtta mål och sju assist i ett annars målsnålt Chievo. Klubben var, tillsammans med Novara, den som gjorde minst antal mål (35) i årets upplaga av Serie A. Men det spelar ju mindre roll när man är tighta bakåt. Chievo släppte bara in 45 mål vilket kan jämföras med högre placerade klubbar som Roma (54 insläppta) och Inter (55) insläppta.

Michael Bradley ska vi såklart inte glömma bort heller. Har gjort ett gediget jobb för Chievo och bär numer smeknamnet "generalen".
Och! Till sist Francesco Acerbi. Pojken med födelsemärket.
Innan säsongen flaggade jag för att han besitter en stor potential. I höstas verkade det som att Chievo-tränaren Di Marco inte alls höll med. Acerbi fick bara göra två inhopp under hösten. Men, inför vårsäsongen hände något. Acerbi fick spela och var en av Chievos absolut bästa spelare. Nu viskas det om Milan till kommande säsong. Snacka om genombrott i ultrarapid.

Mitt tips innan säsongen: 17:e plats

11. GETAFE
Ännu ett Madrid-lag. Om man ska sammanfatta deras säsong räcker det till att se på placeringen. Ett redigt mittenlag. Tycker till och med att Getafe ska vara nöjda med en elfteplats. Det kunde ha slutat värre än så. Noterbart är att Getafe har spelat sex derbyn under säsongen. Fem har slutat med förlust. Los Azulones måste ha svårt att göra ströget i staden med rak rygg. Annorlunda till nästa säsong kanske? Getafe är numera ägda av ”Royal Emirates Group of Companies”, som ni kan gissa er till är Dubai-baserade. Kanske kommer kulor investeras under sommaren? Vi får se. Kommer ni ihåg Pedro Leon? Han har inte haft sin bästa säsong. Gått skadad och så, ni vet. Men lite hann han ändå med. Titta på ett av säsongens finaste mål här.

12. SOCIEDAD

San Sebastian-klubben som avskyr och i princip vägrar erkänna Athletic som sin baskiska storebror. Den gånga säsongen har klyftan bara ökat. Athletic har fått ett internationellt erkännande och är – hyfsat välförtjänt – på allas läppar. Carlos Vela, där har vi ett namn som inte fått den sprikraka utveckling världen en gång förutsåg. Men kanske han börjar hitta tillbaka? Vela står i slutet av säsongen som Sociedads mesta målskytt och assisterare. Se här för en av hans fullträffar mot Malaga, galet vackert mål.

 

Sociedad kan stoltsera med La Ligas näst yngsta trupp  på 24.18 år (hela listan här), och det ska bli spännande att se utvecklingen nästa säsong. Hoppas guldkornen Griezmann och Inigo Martinez stannar. Trivia på Inigo Martinez: Inigo har under säsongen gjort tre mål från, om man får höfta lite, över 35-40 meters avstånd. Vackra ska det tilläggas.

 

Betis - Sociadad 2-3
Derby Basque - Sociedad - Athletic 1-1
Spanien u21 - Georgien u21 7 - 2

 

13. BETIS

Betis - Spaniens första kungliga (Real) klubb - landar alltså på en 13:e plats. Inte alls särskilt tokigt för en nykomling. Inte tokigt alls. Det som imponerar mest är att laget har tagit sin 13:e plats med samma grund som laget spelade med i segundan. Från Casto i mål, via Nacho och Dorado i försvaret till Juanma och Beñat och slutligen till Castro längst fram. Imponerande!

För att kröna en lyckad säsong, vad krävs då? Självklart en derbyvinst. Sevilla-derbyt hör till de allra hetaste i Spanien. Säsongen till ära lyckades Betis vända och besegra sin storebror – på bortaplan. En imponerande insats som lagets fans kan njuta av hela sommaren.

 

Lyftas fram ska självklart Ruben Castro göra, en av de bästa anfallarna i ligan. Han har även stått för ett av säsongens mest konstiga och värdiga målfirande när han lugnt springer fram och kramar lagets psykolog. Vet någon historian bakom – dela med er i kommentatorsfältet eller på twitter. Även Beñat ska självklart hyllas. Vilken säsong han har gjort. Stod för båda målen i derbyvändningen.

14. ESPANYOL

Espanyols lilla miniprojekt gav inte de resultat som förväntades. Nog hade man hoppats på mer än en 14:e plats. Nog borde man även fångat en högre placering. Truppen och framförallt startelvan har varit rätt stark. Men truppen som helhet har varit för tunn.

 

Många viktiga spelare är på lån och klubben har redan klargjort att man inte har råd att lösa en av dem, Romaric. Weiss, Coutinho, Didac väntas även dem lämna. Den på förhand tyngsta skalpen, Coutinho, har inte riktigt levt upp till förväntningarna.

 

I mitten av våren var Espanyol ändå på gång, laget rörde sig kring en 8-9 plats. Sedan, mindre kollaps. Ett resultat av den tunna trupp Pochettino har förfogat över. Det blir ett pussel att lägga för Espanyol i sommar – i svallvågorna när de viktiga kuggarna lämnat.

15. RAYO

Arbetarlaget från Madrid spelade en hänsynslös fotboll som nykomling i primeran. Det straffade sig, som det ofta gör. Hela 73 mål har man släppt till, då får man svårt att hamna högre upp i tabellen än en 15:e plats. Men om laget bara inte avslutat ligan med platt fall (sex förluster de sista sju ligaomgångarna) så hade en placering närmare mitten varit helt klart rättvis.

 

Kollektivet, självklart. Men det finns här ett par enskilda spelare att lyfta fram. Diego Costa, brasselånet från sin rödvita storebror spelade 16 matcher, på dessa mäktade den urstarke Costa med att stå för tio mål. Tamudo, hjälten från Espanyol, som med sin nick i slutminuten sista omgången räddade kvar laget i primeran.

 

Men framför allt. Michu. Ett av säsongens verkligt stora utropstecken. 26-åringen verka kunna lite av allt möjligt. Han kan husera på i princip hela mitten – men det verkligt imponerande är hans målskörd. Michu är den målfarligaste mittfältaren i hela La Liga med sina 15 fullträffar. Michu kommer bli ett omdiskuterbart namn i sommar. Med all rättvisa.

 

11. CATANIA
Jag väljer att citera mig själv från mitt inför-tips:
"jag tror att Catania hade hamnat ännu högre med Silvestre i laget. Det här är i själva verket jag som sänker mina förväntningar på Palermos antagonister. Jag tror att 'det lilla flygplanet' – Montella, kan göra riktigt bra saker i Catania."

Montella gjorde riktigt bra saker. Så bra saker att Catania blev Siciliens bästa lag och så bra att Roma nu vill återinrätta Montella på tränarbänken i huvudstaden. Elefanterna har vägrat att förlora i år och har "bara" 12 förluster, men desto fler oavgjorda (15). Detta, smarta, krigande har gett Catania de där extra poängen som behövs för att slippa bli inblandade i streckstriden.

Många har gjort det bra i Catania. Lodi har varit så bra att det kampanjades på twitter för att han skulle få en plats i Prandellis trupp till EM i sommar. Almiron, Barrientos och Legrottaglie är andra utropstecken i Montellas gäng. Men min personliga favorit är ändå Alejandro Gómez. Kanske dribblar han lite för ofta ibland, men äsch, det är ju så vackert att se denne lille konstnär skapa små underverk. Och, han kan ju göra helt okej mål också.

Mitt tips innan säsongen: 11:e plats

12. ATALANTA
Jag lyfter på hatten, äter upp den och bugar mig för Bergamo-klubben. Jag trodde inför säsongen att Atalanta skulle sluta på jumboplatsen. Det var ju så fel det bara kan bli. Hade man sluppit de sex minuspoäng man startade med hade tränare Colantuonos gäng slutat 9:a. Nu hittar vi dem tre placeringar längre ner med en fin tabellrad innehållandes fler segrar (13) än förluster (12).

160 centimeter Maxi Moralez låg bakom elva av Atalantas mål (6+5) och måste absolut ses som en av säsongens bästa värvningar i hela Serie A. Utöver den lille argentinaren var Cigarini lysande, Denis dödligt giftig (16 fullträffar!) och Peluso briljant.

Atalanta har något spännande på gång. Kan man göra Denis och Cigarini till sina egna spelare (inlånade från Udinese respektive Napoli) ser det mycket intressant ut. Har dessutom egna talanger på väg fram. Speciellt Manolo Gabbiadini som spottat in tio kassar för det italienska U21-landslaget. Honom har Malte Back skrivit fint och bra om på Atalantas Svenska Fans-sida.

Sammanfattningsvis en av säsongens stora (tillsammans med Parma) överrraskningar efter en strålande fin säsong.

Mitt tips innan säsongen: 20:e plats

13. FIORENTINA
Blev som väntat Toscanas bästa klubb men med endast två ynka poäng ned till Siena. Givetvis en skitsäsong för ett Viola som inte riktigt kom igång och fungerade. Mihajlovic lyckades aldrig etablera sig och vinna supportrarnas förtroende och ersattes av Delio Rossi i november. Och Rossi, ja, det rullade på fram till dess att 51-årige Rossi tyckte att aga var något att implementera på sin spelartrupp. Vidrigt att se, och självklart, foten direkt.

Nu står ägarbröderna Della Valle inför en hel del beslut. Man måste hitta en ny sportchef när Corvino lämnar och denne måste i sin tur snarast hitta en ny tränare. Utöver organisationsrekryteringar behöver laget förstärkas.
Jovetic, som hade en lysande comeback-säsong efter sin svåra skada, var alldeles för ensam i år. Visst, Montolivo gjorde det också bra - men han spelar i Milan kommande säsong.

Förändringens vindar blåser alltså i Florens. Återstår att se om vindarna blir varma och härliga, eller kalla och tuffa.

Mitt tips innan säsongen: 9:e plats

14. SIENA
Antonio Conte lämnade som bekant för Juventus efter att ha fört upp Siena till Serie A under
fjolårssäsongen. Ersättare blev Giuseppe Sannino som aldrig tidigare tränat ett lag
i högsta serien. En kamp i botten trodde många på förhand. Så skulle dock inte bli fallet.

Toscanaklubben stod för en mycket fin säsong och slutar på en fjortonde plats och är en
av nio klubbar som inte stannar på minusmålskillnad (45-45). Just jämnheten har varit
Sienas styrka hela säsongen. Inget lag har kunnat känna sig säkra innan en match mot Sanninos gäng. Något som vinster mot Lazio, Roma och Udinese, bland annat, skvallrar om.

Jag måste också lyfta fram anfallsparet Destro-Calaió som svarade för 23 av Sienas mål.
I mina ögon var det seriens kanske häftigaste anfallspar under säsongen. Just förstnämnde Destro (på lån från Genoa) anade jag redan innan säsongen skulle kunna få sitt stora genombrott under året. Så blev verkligen fallet och 21-åringen finns nu med i Prandellis 32 man starka trupp inför EM i sommar. Återstår att se om han finns kvar efter den sista gallringen. Och var spelar han nästa säsong? Genoa? Inter? Att Siena får behålla
honom känns, ja, omöjligt.

Mitt tips innan säsongen: 16:e plats

15. CAGLIARI
Sardiniens stolthet fick en rörig inledning på säsongen när Roberto Donadoni
fick gå bara veckorna innan premiären. In plockades Cesenas Massimo Ficcadenti.
Ficcadenti fick i sin tur tre månader med klubben innan det var dags att röra om
igen. Massimo ut, Ballardini in. Bra så? Icke. Ett till byte skulle hinnas med på
Cagliaris tränarbänk när Ballardini rök i mars och Ficcadenti slöt cirkeln.

Ja, ni hör. En rörig säsong på tränarbänken. Trots det spelade Cagliari till sig en
placering i stort sett identisk med fjolårets 14:e plats. Problemet, undantaget tränarbytena,
har varit offensiven där det saknats avslutare av rang. Något jag flaggade för redan innan säsongen.
Räddades mycket av Mauricio Pinilla som plockades in på lån i januari och levererade
åtta mål på fjorton matcher.

Albin Ekdal gör en fin säsong och kan bli en viktig kugge i framtidens Cagliari. Men!
Ska man undvika att bli indragna i bottenstriden nästa säsong måste man göra Pinillas
lån permanent och/eller värva in ytterligare offensiv kraft. 37 mål på 38 matcher är lite
för dåligt.

Mitt tips innan säsongen: 14:e plats

16. ZARAGOZA
Om Villarreal är bottenstridens stora förlorare är Zaragoza bottenstridens lyckliga hjältar. Real Zaragoza startade säsongen med Javier Aguirre vid rodret. Mannen som hade tagit över klubben november 2010 och då räddat laget från nedflyttning – med två ynka poäng.

16 omgångar in på säsongen 11/12 fick Zaragozas ledning nog, Aguirre fick sparken efter att (citat från ledningen) ”klubben aldrig gjort så här dåligt ifrån sig under klubbens hela historia”. Ynka tio poäng var då ihopsamlade och alla dömde ut Zaragozas chanser för fortsatt spela i Spaniens högstaliga, redan i december.

 

Det dröjde ett tag, men från mars och framåt har Zaragoza och nya managern Jimenez stått för underverk och visat sig vara som starkast när det som mest behövs. Herregud vilken insats!

 

Det finns många - som Apoño till exempel. Men jag vill särskilt belysa Robertos insatser. Roberto är enligt mig årets målvakt i Spanien. Han spelade samtliga ligaomgångar, och så många matchavgörande insatser den mannen har stått för. Applåder och hyllningar är allt han förtjänar.

 

Till sist stod alltså Zaragoza där igen. Två ynka poäng från nedflyttning. Allt klart i den sista omgången. Men än en gång på rätt sida av strecket.

17. GRANADA
Av Granadas 25 man starka trupp är elva av spelarna inlånade. Fem av dem är inlånade från Granadas partnerklubb Udinese. För ett par år sedan befann sig Granada i en sådan djup ekonomisk kris att klubben höll på att gå under – resultatet blev en affär där Udineses ägare Giampaolo Pozzo köpte klubben, sedan dess har klubbarna nära band till varandra.

Höjdpunkter från säsongen? Tja. Det finns inte så många, om man ska vara ärlig. Men laget lyckades avväpna Malaga och ta en 2-1 seger. Och borta mot Barcelona lyckades man faktiskt göra tre mål. Det är det inte många lag som gör. Att Barcelona i samma match råkade göra fem kan vi låta vara osagt.

Hur som helst. Nykomlingarna från Andalusien ska vara glada att de klarade sig kvar. Men man bör börja se över hur man ska ersätta/hantera de inlånade spelarna.

En som troligtvis inte vill tillbaka till sin ägarklubb är i alla fall Uche, som knappast vill husera i segundan, och som knappast är välkommen tillbaka till Villarreal efter att ha sänkt klubben i mötet lagen emellan på egen hand.

18. VILLAREAL
Säsongens stora förlorare. Villarreal har haft en så miserabel och fullständig skitsäsong att jag var tvungen skriva en blogg om det tidigare i veckan som beskriver alla smällar – bloggen hittar du här.

Alla dessa skador. Herregud. Alla dessa skador. Under en kort period gick Rossi, Nilmar, Marchena, Cani, Camuña, Zapata och Marco Ruben skadade – samtidigt. Förstår ni vilken sinnessjuk skadelista det är för en klubb med Villarreals bredd?

Två inte alltför lyckade tränarbyten under en och samma säsong gynnar inte heller kontinuiteten.

Champions League-spel i dödens grupp för en klubb med Villarreals sjuka skadelista blev för mycket. Trots all skit var det minuter från att det faktiskt gick vägen ändå. Klubben kan inte heller se lyckan i något derby. 1 av möjliga 12 poäng bärgades totalt ur de fyra derbyna spelade mot Levante och Valencia.

Läs mer om all skit här – det är en intressant läsning i all sin olycka.

19. SPORTING
Sporting förstod redan i februari vad som väntade. Klubben började säsongen med Manuel Preciado Rebolledo vid rodret. Preciado mäktade endast med 18 poäng på 20 matcher – ett på tok för tamt facit, Preciado fick gå. Vad gör då Sporting? Jo, klubben tar in den så oerhört rutinerade och excentriske Javier Clemente. Baskern som är känd för att just rädda lag från just segundan. Tyvärr har inte Clemente riktigt levt upp till sitt rykte.

Så här i efterhand kan man peka ut svackan i mars som tung orsak till nedflyttning. Laget har gjort helt ok med mål, nio st genom Barral, men har släppt in för många för ett primeralag. Adios Sporting.

För övrigt, extra surt att laget tvingas lämna primeran just nu. Med både Deportivo och Celta Vigo på väg upp hade vi haft ett par extra ”derbymatcher” att se fram emot – Asturien mot Galicien.


20. RACING
Låt mig börja med en första åsikt: Racing har varit sanslöst dåliga den här säsongen.

Punkt.
På 38 omgångar har laget med ligans enda svensk mäktat med fyra vinster. F-Y-R-A.
På 38 omgångar har laget på hemmaplan bjudit sina fans på elva mål. E-L-V-A.

För att Racing skulle klara sig kvar skulle hela 16 poäng till ha spelats in. Något som laget inte ens var i närheten av. Christian Stuani har trots lagets problem skinit. Uruguayanen har stått för nio mål och tre assist. Men i Segundan får laget med största sannolikhet klara sig utan Stuani – som gillar att flänga runt i spanska klubbar på lån från sin ägare Reggina.

Frågan är hur Racing ska tackla sin degradering. Sedan säsongen 93/94 har laget spelat i Primeran, med en säsongs undantag 01/02.

16. PALERMO
Även här ett lag som likt Genoa underpresterat. Här har president Zamparini ändå hållt sig i skinnet och vi har endast sett ett tränarbyte och ett "missförstånd" med Panucci under säsongen (om vi räknar Piolis avsked som innan säsongen). Tappen av framför allt Pastore, Sirigu och Nocerino blev tunga. Men med den trupp man besitter är en 16:e plats på tok för dåligt. Mittenplacering borde ha varit mer rimlig.

Palermo var som vanligt stabila på hemmaplan. Borta, däremot, var man bedrövliga. Tabellraden 1-7-11 förklarar en del av den dåliga säsongen.

Frågan inför nästa år är vart Palermo är på väg. Ny tränare nästa år ser ut att bli Sienas Giuseppe Sannino som gjorde en fin säsong i Toscana. Men vilket material får han att jobba med? Det ryktas en hel del om spelare som vill bort ifrån Sicilien. Bland annat talas det om att Viviano (delägs med Inter), Silvestre och skyttekungen Miccoli ska vara på väg bort. Hur agerar Zamparini i sommar? För agera måste han, om den här katastrofsäsongen inte ska upprepas nästa år.

Mitt tips innan säsongen: 10:a

17. GENOA
Genoa, Genoa, Genoa. Klubben som tycks ha en FM-frälst 14-åring som president i Enrico Preziosi stod för den kanske svagaste säsongen av alla Serie A-klubbar i år. På förhand tippade jag Andreas Granqvists gäng som en topp 10-kandidat. Men oj så fel det visade sig vara. Klubben har läckt som ett såll och släppte in flest mål (69) av samtliga lag i Serie A. Trots det har ändå Granqvist varit en av de bättre spelarna i Genoa och har ryktats vara aktuell för Milan till kommande säsong.

Felet är sällan bara ett när en klubb går kräftgång likt Genoa gjort i år. Men jag vill mena att ett tydligt problem är just Preziosis syn på spelare som handelsvaror. Det är en otrolig mängd spelare som Genoa har intressen i. Det finns liksom ingen tydlig och given ryggrad här. Laget skulle må bra av lugn och ro. Samma tränare, samma spelare, i åtminstone en säsong. I år har Genoa tränats av Malesani-Marino-Malesani-De Canio. Det skriker ut oro och identiteskris.

Till sist måste vi lyfta fram Rodrigo Palacio. 19 mål och fem assist. Vilken klubb köper, deläger eller lånar honom nästa säsong?

Och! En sak till. Vad sa egentligen Sculli till ultras-ledaren i samband med Siena-incidenten? Viftade han med maffia-morfar-kortet, tro?

Mitt tips innan säsongen: 9:e plats

18. LECCE
Två av tre lag som åkte ur tippade jag redan på förhand som nedflyttningskandidater. Ett var Novara, det andra Lecce.

Jag har inte så mycket att tillägga egentligen. Romas gamle profil Di Francesco fick hösten på sig att göra något med Lecce men ersattes av Cosmi i december. Något som egentligen bara var av akademiskt intresse. Gamle Di Michele visade återigen att ålder bara är en siffra och noteras för elva mål i ligaspelet. Tyvärr blev Bojinovs återkomst till klubben inte så effektfull som man hade kunnat hoppas. Bulgaren levererade endast ett mål.

Trots att jag såg Lecce sparsamt under säsongen så kommer jag att sakna dem. Nu får vi i stället hålla till godo med utmärkta tweets ifrån Serie B-spelet signerade Sveriges egne Lecce-expert, Kristian Borell.

Mitt tips innan säsongen: 19:e plats

19. NOVARA
Novara avslutade en resa i expressfart när man återvände till Serie A för första gången på 55 år inför säsongen. Klubben avancerade, via playoff, till högsta serien efter att ha varit nykomlingar i Serie B. Men sessionen i högsta serien blev, som väntat, endast ett-årig.

Marco Rigoni måste lyftas fram som ett utropstecken. 32-åringen levererade elva mål och fem assist under Serie A-säsongen. Riktigt starkt.

I övrigt kan vi väl notera att det ibland kan vara överskattat att sparka tränare så fort det går tufft. Novara sparkade Tesser i januari och ersatte med Mondonico bara för att plocka tillbaka förstnämnde dryga månaden senare. Onödigt att sparka i första läget, tycker jag, då Tesser var mannen som förde Novara hela vägen från Serie C till högsta serien. Han kunde lika gärna ha fått leda laget, utan avbrott, hela säsongen.

Mitt tips innan säsongen: 18:e plats

20. CESENA
Vad hände, Cesena? Fjolårets succélag som landade på en bekväm 15:e plats var i år tippade att kunna leverera en minst lika fin andrasäsong. Hur det gick? Helt åt pepparn.

Trots en fin mercato där man plockade in bl a Mutu, Eder och Candreva hände ingenting. I januari plockades dessutom Iaquinta in för att väcka liv i klubben, men utan framgång. Frågan man ställer sig är var det egentligen brast? Var det kanske så att Ficcadenti var så mycket viktigare än vad man kunde tro?

Cesena stannar på 22 inspelade poäng. 20 poäng ifrån säker mark. Fyra segrar och bara 24 gjorda mål. Det är inte ens nära. Det är uruselt och jag hittar egentligen ingen spelare i detta läg värd att lyfta fram. Candreva ok i höstas. Moras okej under våren. Men nä, det är underkänt rätt igenom.

Mitt tips innan säsongen: 13:e plats

Villarreal gick in i säsongen 11/12 med gott mod och CL-spel på schemat efter topplaceringen säsongen innan. Sedan sket sig allt för Villarreal, som Lasse Granqvist skulle kunna ha sagt.

 

Eller för att tala klarspråk: sedan kom FC Barcelona med sitt satans UEFA i sällskap och gick högstadium på stackars los submarinos amarillos.

 

Lottningen till gruppspelet i Champions League 11/12 hölls den 25 augusti i Monaco. Ni vet hur vissa alltid har tur med lottning och spel och så? Det hade inte Villarreal den här eftermiddagen. Lilla Villarreal hamnade i gruppen som snabbt fastslogs vara dödens grupp. Napoli, Manchester City och Bayern München gjorde ubåtarna sällskap i den.

 

Fyra dagar senare stundade ligapremiär, borta mot Barcelona. 5-0. Tack för kaffet. Villarreals säsong hade ändå bara börjat.

 

Jag vet inte om Villarreal egentligen repade sig efter dessa två käftsmällar. Efter förlusten i Barcelona följer åtta ligamatcher med endast en seger. Den 1 oktober skrev jag i bloggen så här: ”Fortfarande ser jag inte hur Villareal ska kunna ta en EL-plats med sin trupp. Den är helt enkelt inte bra nog”. Truppen skulle komma att sättas på ytterligare prov.

Inom ett par veckor följer här två rejäla käftsmällar till. Men först, en liten lavett. Uche - ägd av Villarreal, utlånad till Granada - sänker sin ägarklubb med matchens enda mål när lagen möts.

 

Men åter till smällarna med blodvite som konsekvens.

Inom ett par veckor blir Nilmar skadad och borta i två månader. Följd av lagets stjärna och guldklimp – Giuseppe Rossi. Rossi ska bli borta från fotbollen en lång, lång tid.

 

Ni kommer ihåg att samtidigt pågår ett CL-gruppspel, va? Det finns ingen anledning att dra ut på lidandet. Villarreal lämnar Champions League med noll inspelade poäng, 14 mål insläppta och endast två mål gjorda framåt.

 

Visst kan man se tendenser till effekt av de två tränarbyten de har gjort. Men laget har inte riktigt hämtat sig och truppen klarade helt enkelt inte av alla skador och det tuffa spelschemat. Förståligt.

 

Trots all otur och skit har Villarreal kämpat tappert. En tre minuter kortare match i sista omgången (och en bannlysning av tigrar på El Madrigal) och Villarreal hade spelat i Primeran kommande säsong. Men fotbollen ger, och fotbollen tar. Vi tar ett ledsamt adjö av en vacker och sympatisk klubb och hoppas vi får se dem uppe i Primeran igen mycket snart.

 

 

--

 

Övrigt:

 

Villarreal B säkrade sin plats kvar i Segundan bara timmarna innan A-laget fick ta steget ner till den. Det innebär att A-laget puttar ner sitt B-lag ytterligare en division då två lag från samma klubb inte tillåts spela i samma division.

 

Villarreal är det lag som senast bröt tvålagsfotbollen i La Liga. Säsongen 07/08 slutade klubben på en välförtjänt andraplats – med hela 10 poäng ner till trean Barcelona.

 

Allt väl, Leo

 

En underbar final stundar. Två klubbar sprungna ur samma historia och land, bärandes på samma färger ska kämpa för att ta hem Europa Leauge-titeln.  Det är på alla sätt en vacker saga. Men samtidigt hopplös att skriva om.

För första gången någonsin står Rumänien som arrangör för en Europacupfinal. Matchen spelas i Bukarest på Arena National som för oss svenskar är känd för, tja, ingenting egentligen. Arenan är nämligen nybyggd och invigdes så sent som 6 september 2011.

 

Just det. Hopplösheten.

 

Atlético de Madrid och Athletic Club är sprungna ur samma klubb. Atlético de Madrid som vid grundandet 1903 gick under namnet Athletic Club de Madrid – alltså den baskiska stavningen. Anledningen var att Atlético grundandes som en tänkt Madridbaserad akademi till Athletic, av tre studerande basker bosatta i Madrid. Athletic Club hade grundats redan 1898.

Bägge klubbarna bär färgerna röd och vit i lodräta linjer. En baskisk student som 1909-1910 befann sig i England ombads helt sonika av Athletic att köpa med sig 50 tröjor från Southampton FC för klubbens spelare att bära. Southamptons rödvita tröjor passade nämligen alldeles utmärkt då staden Bilbao´s flagga gick i röd och vit. Snart skänktes 25 av tröjorna till filialen i Madrid.  Så var det med det – typ.

 

Sedan La Liga – eller Primera Division – startade 1929 är det tre lag som aldrig har ramlat ur. Ni vet alla vilka tre, va? Den här historian har man hört så att man storknat. Ja, det är Real, Barca och Athletic. Nu är det så att Athletic Club även ligger trea i den maratontabell som förts sedan starten. Och vilka ligger hack i häl på sin storebror? Filialen från Madrid, så klart. Cirka 50 p skiljer lagen åt. I en maratontabell. Från 1929. Alltså runt 2500 matcher. 50 poäng. Cirka.

Diego ”Cholo” Simeone och Marcelo ”Loco” Bielsa. Två härliga, passionerade och argentinska tränare. Mellan 1998-2004 ansvarade Bielsa för det Argentinska landslaget. I 30 av dessa matcher var Diego Simeone utsedd kapten för galningens landslag. Dessa vänner som alltid pratar gott om varandra möts nu i finalen – ansvariga för vardera lag.

 

I dag får lillebror Atletico beskrivas som mest framgångsrik. Senast 2010 tog laget hem dubbeln med EL och Supercupen. Athletic är titellösa sedan guldsäsongerna 82-83 och 83-84 med dubbla ligatitlar och Copa del Rey-guld.

 

Ni förstår hur hopplöst det är att inte veta vilken vinkel man ska snöa in på va? Mellan dessa lag finns det ett par och fler att välja mellan. Dessa brödraklubbar som nu slåss i Europas finrum. Må den bäste vinna.

 

 

Allt väl, Leo

Under måndagen fick Sevillas president José María del Nido nog. När del Nido får nog, då agerar han. Marcelino García Toral har på de sju senaste ligamatcherna mäktat med två ynka poäng. Inte tillräckligt för ett Champions League-drömmande Sevilla. Under måndagen fick Marcelino både skulden och foten.

Men Marcelino är inte ensam. Nej, han är den – för säsongen - sjätte i raden att i förtid tvingas gå. Sjunde om vi räknar in Laudrup. Han avgick dock själv efter att assisterande tränaren Erik Larsen fått sparken under konstiga omständigheter. Men för nöjets skull räknar vi in dansken till denna förkomna skara.

 

För eget nöjes skull har jag tillämpat matematik. Hur tåliga är egentligen presidenterna i vår älskade La Liga? Är bägarna olika stora? En sammanställning med pragmatism som ledord.

 

Det är siffror och resultat som här räknas med, yttre omständigheter ignoreras. Tränarna har självfallet alla varit ansvariga i olika antal matcher, så ett snitt på vunna poäng per match har räknats ut. Cupmatcher räknas ej. Det är ligamatcher som ligger som grund.

 

-       Michael Laudrup, Mallorca, lämnade själv 27 september

o   5 matcher/6 poäng. 2 vinster, 3 förluster. Snittpoäng per match – 1.2

-       Juan Carlos Garrido, Villareal, sparkad 21 december

o   16 matcher/15 poäng. 3 vinster, 6 kryss, 7 förluster. Snittpoäng per match – 0.93

-       Gregorio Manzano, Atletico Madrid, sparkad 22 december

o   16 matcher/19 poäng. 5 vinster, 4 kryss, 7 förluster. Snittpoäng per match – 1.18

-       Javier Aguirre, Real Zaragoza, sparkad 29 december

o   16 matcher/10 poäng. 2 vinster, 4 kryss, 10 förluster. Snittpoäng per match – 0.62

-       Fabriciano González, Granada, sparkad 22 januari

o   19 matcher/19 poäng. 5 vinster, 4 kryss, 10 förluster. Snittpoäng per match – 1.0

-      Manuel Preciado Rebolledo, Sporting Gijón, sparkad 31 januari

o   20 matcher/18 poäng. 5 vinster, 3 kryss, 12 förluster. Snittpoäng per match – 0.9

-       Marcelino García Toral, Sevilla, sparkad 6 februari

o   21 matcher/26 poäng. 6 vinster, 8 kryss, 7 förluster. Snittpoäng per match – 1.23

Vad vi kan konstatera är alltså att den senaste mannen till rakning - Marcelino García Toral – är den av samtliga avgångna tränare som ändå lyckats bäst. Trots att mannen i fråga stått som ansvarig tränare flest matcher av dem. Sevilla har i nuläget trots allt endast fyra poäng upp till sin så önskade CL-plats.

 

Givetvis spelar yttre faktorer in, klubbarnas status och förväntningar, antal matcher etc. Men just nu ger jag blanka i det. Även det faktum att jag reserverar mig för eventuell glömd sparkad tränare.

 

Som vanligt, kommentera gärna här eller mer gärna via twitter @Leopoldstrand

 

Allt väl!

 

/Leo

Det är viktigt att granska. Kanske allra viktigast är att granska sig själv, eller rannsaka är nog ett mer rättvist ord. Därför är det på tiden att gå igenom de spelare jag lyfte innan säsongen och menade förtjänade ett extra öga. Vi är nästan halvvägs igenom Serie A så det känns riktigt att göra en utvärdering.

I mitt tips inför säsongen passade jag alltså på att välja ut ett namn från varje trupp som kändes spännande och intressant. Målet var att hitta en yngre spelare som kunde tänkas få sitt genombrott. I vissa klubbar kan väl valen diskuteras, kanske främst med tanke på åldern. Varken Lulic i Lazio eller Éder i Cesena är exempelvis några tonåringingar direkt och Vidal i Juve var redan relativt etablerad redan innan flytten till Italien. Albin Ekdal valdes något partiskt, det är kul med unga svenskar i Serie A. Men jag plockade ändå ut dessa spelare då jag trodde de hade möjlighet att slå igenom ordentligt.

Nog dravlat. Går nu igenom de 20 namn jag radade upp inför säsongen. Låt oss för enkelhetens, och spänningens, skull börja bakifrån. Och därefter lyfter jag ett par namn som missades innan säsongen men som har imponerat.

20. Keko (Catania)
Jag trodde mycket på Atléticos unga löfte inför säsongen. Men trots fina meriter från ungdomslandslagen blev det ingen succé för Keko. Noll spelade minuter för klubben och i januari lånades han så ut till Grosseto i Serie B. Förhoppningsvis kan han anpassa sig till det italienska spelet och vara redo att slåss om en starttröja i Catania till nästa säsong.

19. Francesco Acerbi (Chievo)
Visste inte mycket om Acerbi innan förutom det välkända födelsemärket på överläppen. Och det är fortfarande det enda jag känner till. Den tidigare Reggina-spelaren har bara gjort två inhopp denna säsong och får vänta på sitt stora genombrott.

18. Diego Fabbrini (Udinese)
U21-landslagsman och jättelöfte. Men sparsamt med speltid dessvärre. Konkurrensen är dock givetvis tuff i Udine. Di Natale, Floro Flores, Pinzi och "Rumänies Messi, Gabriel Torje, har alla legat före i kön. Fabbrini skulle må bra av att bli utlånad.

17. Ezequiel Muñoz (Palermo)
Tre starter och han har gjort det helt okej. Men det håller inte att vara bänkvärmare för att hamna högre upp i det här sällskapet. Palermos mest lysande yngling har han inte heller varit, både Acquah och Hernandez förtjänar i stället beröm för fina säsonger.

16. Éder (Cesena)
Invärvad för att vara Cesenas anfallsvapen tillsammans med Mutu. Men nä, Éder har inte direkt levererat framåt. Första målet kom först 8:e januari i förlustmatchen mot Udinese (4-1 Udinese). Det är för dåligt.

15. Stephen El-Shaaraway (Milan)
Givetvis en jättetalang som har alla förutsättningar för att bli en pålitlig anfallare. Men Ibra, Pato, Cassano och Robinho är inga spelare man bara flyttar på. Har gjort några inhopp och smällt in ett mål i serien trots det. Men precis som Fabbrini skulle Stephen må bra att att få speltid i en annan klubb.

14. Albin Ekdal (Cagliari)
Våran enda svensk på listan. Och visst har han varit fullt godkänd, de matcher han har spelat. Kanske finns det chans till mer bollkontakt nu när Biondini går till Genoa. Albin måste få speltid regelbundet för att komma in i det.

13. Rodney Strasser (Lecce)
Kämpar tappert i ligajumbon. Gör det som förväntas och får godkänt med beröm. 9 starter (och tre inhopp) och ett mål för Rodney. Helt okej.

12. Federico Fernandez (Napoli)
Målsprutan i CL. Två kassar mot Bayern imponerar utav den unge anf... försvararen. Inte lyckats konkurrera ut någon av Aronica-Cannavaro-Campagnaro dock, men är fortfarande bara 22 år. Blir viktig i framtiden för Napoli.

11. Matija Nastasic (Fiorentina)
Nastasic är bara 18 år gammal men har redan spelat med det serbiska U21-landslaget. Dessutom har han representerat Viola vid nio tillfällen i Serie A och har då gjort det mycket bra, när jag sett honom. Här har Delio Rossi ett riktigt sparkapital inför framtiden.


10. Andrea Mazzarini (Novara)
Född i Rom. Ägd av Udinese (som så många andra) och utlånad till nykomlingen Novara. Väl där har Mazzarini levererat ett mål och tre målgivande passningar. Har tillsammans med Radovanovic varit Novaras bästa unga spelare och behöver fortsätta leverera om det ska finnas något hopp om att undvika nedflyttning.

9. Alexander Merkel (Genoa)
Jättelöfte som kan bli så oerhört bra. Mår bra av att få speltid i Genoa, där han gjort det bra, och det har till och med talats om en flytt tillbaka till Milan redan i januari. Jag hoppas dock att han blir kvar på Luigi Ferraris åtminstone säsongen ut. Det vore den bästa lösningen för alla tre inblandade. Merkel utvecklas, Genoa kan klättra ett par pinnhål och Milan kan räkna med att han är redo att leverera när han återvänder.

8. Erik Lamela (Roma)
Hade en lite trög start i Serie A men har nu börjat komma igång. Tvåmålskytt mot Viola i cupen senast och allt viktigare för Romas offensiv. När acklimatiseringen är fullbordad kommer Lamela kunna lyfta Enriques lag till mycket höga höjder.

7. Ricky Alvarez (Inter)
En annan som hade stora förhoppningar att bära på sina axlar. Även här krävdes lite tid för anpassning men nu är han igång, Ricky. Var briljant i 4-1-vinsten mot Lecce och jag skrev att han har en jättepotential. Även mot Parma var han lysande och det verkar som att Alvarez är beredd att bära sitt Inter mot toppen. Blir tufft för Sneijder detta.


6. Maxi Moralez (Atalanta)
Lilla, lilla Maxi har gjort stora, stora saker i Bergamo. Jag dömde ut Atalantas chanser denna säsong men flaggade ändå för Moralez inför seriestarten. Maxi levererade och det gjorde även Atalanta, mycket tack vare den 160 cm korta argentinaren (och Denis, givetvis!). Mycket imponerande förstaår i Serie A.


5. Senad Lulic (Lazio)
I någon match tidigt på säsongen minns jag hur jag undrade vad i hela friden Lazio skulle ha Lulic till. Han var osäker, spred bollar och låg märkligt till i positionsspelet. Men oj vad han har imponerat därefter. I den hemska förlusten mot Siena var bosniern den ende som spelade något som kan kallas fotboll i Lazio. Undantaget Klose skulle jag säga att Lulic varit Lazios bäste spelare.

4. Arturo Vidal (Juventus)
Alla förväntade sig att Vidal skulle leverera i Juventus på samma sätt som han gjorde i Leverkusen. Det gjorde han också. Vidal var en mycket smart värvning av den gamla damen. Är oerhört viktig i såväl det defensiva jobbet som i det offensiva. Pålitlig och stabil. Tillsammans med Pirlo och Marchisio en jättekraft på mittfältet.

3. Mattia Destro (Siena)
Ett annat italienskt anfallslöfte, men som till skillnad från Fabbrini får speltid. Och gör mål. På åtta startade matcher och två inhopp har Destro gjort fem mål och en assist. Lysande facit i en klubb som krigar i tabellens nedre halva. Anfallsparet Destro-Calaió har spottat in 12 av 18 Siena-mål denna säsong. Stor chans (risk för Siena) att Genoa plockar tillbaka U21-stjärnan i sommar.


2. Jonathan Biabiany (Parma)
Giovinco i all ära men i mina ögon har Biabiany imponerat ännu mer. Även fransmannen har setts som en stor talang genom åren och var bra i sin förra sejour hos Parma. Men i år har han tagit ett kliv till och är ett ständigt hot mot motståndarförsvaren med sin snabbhet. Två mål och tre målgivande passningar. Mer lär rulla in under våren.


1. Gaston Ramirez (Bologna)
Otroligt egentligen att Ramirez fortfarande inte är värvad av en stor klubb. Bologna plockade in honom för i runda slängar 20 miljoner kronor och kommer att göra en rejäl hacka vid en försäljning. I tabellen vore det inte orättvist att skriva Ramirez i stället för Bologna på 17:e plats i tabellen. Bär det här laget på egen hand, trots sin unga ålder (21), och lär bli såld till sommaren. Mycket välförtjänt etta.


Och så de jag glömt och som ändå imponerat och gjort det bra:
Joel Ekstrand (Udinese), Gabriel Torje (Udinese), Davide Faraoni (Inter), Alejandro Gómez (Catania), Víctor Ibarbo (Cagliari), Ezequiel Schelotto (Atalanta), Alberto Paloschi (Chievo), Luis Muriel (Lecce)

Glömt ytterligare någon? Säkert. Synpunkter tas emot med glädje, såklart. På twitter eller som kommentar.

/Leo