Mästarnas mästare
En cupfinal utan betydelse som ska spelas av. Ofta är det så det kan låta gällande den Europeiska Supercupen runt kaffebord och på sociala medier. Vi som är fast i fotbollens grepp, sporten som på många oss har en så mystisk dragningskraft, kan ändå se något annat. Åtminstone väljer jag att försöka göra så.
Vinnarna av Champions League och Europa League möter varandra i ett enkelmöte på Stade Louis II, belägen i furstendömet Monaco. Chelsea F.C. vs Club Atlético de Madrid.
Vad som faller mig i smaken är upplägget. Vinnarna av CL och EL befinner sig normalt i olika världar. Förutsättningarna och ramarna för klubbarna är ofta dag och natt. Som exempel har årets finallag hittills i sommar (i skrivande stund, fortfarande ett par timmar kvar av fönstret) värvat för €1 miljon respektive £74 miljoner. Lek gissningsleken. Men Supercupen spelas som enkelmöte på neutral mark. Klubbar med mindre muskler och på pappret ofta svagare lag har en större chans att stå som segrare.
Nåja. Nu låter det som jag hyllar cupen i sig. Det gör jag inte. Men det finns en viss charm i den. Bara man letar.
Ikväll är en speciell kväll för en helt annan anledning.
Fernando ”El Niño Torres.
Han ställs för första gången - i en tävlingsmatch - mot klubben han fostrades i. Torres är en oförglömlig hjälte för rojiblancos över världen. Han lämnade värdigt. Men det stack ändå i ögonen på fansen. Jag minns något möte mellan Atlético - Liverpool, vill mig minnas att det var 08-09, då Liverpool gjorde mål. Fernando satt skadad på läktaren och knöt näven av belåtenhet. Givetvis var han tvungen att göra det. Men att säga att det inte kändes, det är lögn. Han sade vid flytten till Liverpool att han hade hittat hem. Det brände med.
Men i veckan gick Torres ut och förklarade, han har bara ett hem. Och att det är i Madrid. Så här sade han.
"At Liverpool, I felt like I was at home but, in the end, when I left I realized it was not home. Atletico has always been home."
Torres har även intygat att han inte kommer fira ifall han gör mål.
Nåja, nog raljerat. Vi får låta matchen tala för sig själv. Kanske blir det avslaget, kanske inte. Själv kommer jag att hålla ett extra öga på Fernando Torres. Kanske kommer jag att tolka små minspel från honom som en subtil gest – ”Jag har varit iväg för länge, kommer snart hem. Lovar”.
Drömma får man.
Allt väl, Leo
Start me up
1. Juventus
2. Inter
3. Napoli
4. Roma
5. Milan
6. Udinese
7. Fiorentina
8. Lazio
9. Parma
10. Atalanta
11. Chievo
12. Sampdoria
13. Torino
14. Bologna
15. Catania
16. Cagliari
17. Palermo
18. Genoa
19. Siena
20. Pescara
Juventus vinner igen. Jag har svårt att se en annan utgång. Visserligen ingen Conte på matchdagarna men den trupp man sitter på är imponerande stark och framför allt bred. Skulle behöva en striker möjligtvis, men oavsett det är man tillräckligt starka för att ta andra raka scudetton. Där bakom ser det dock tunnare ut.
Milan befinner sig i en mindre kris och har tappa en hel rad stora namn under sommaren. Affären där Cassano, samt sju miljoner euro, går till Inter i utbyte mot Pazzini är bland det märkligaste jag sett. Inter är annars det enda lag jag på allvar kan se som en möjlig utmanare om titeln efter en fin mercato. För inte kan väl Zeman sticka upp med Roma redan i år?
Napoli har tappat Lavezzi men har plocka in hemmasonen Insigne som ersättare. Cavani är kvar, Hamsik likaså. Smyger med där uppe, men reservation för att Europa League kan slita på truppen. Detsamma gäller för Udinese som ligger bra till för att lyckas ta sig in till Champions League i höst. Klarar de verkligen att dubbla? Har dessutom, som vanligt, tappa tunga namn (Asamoah, Isla, Handanovic).
Projektet i Florens är annars det kanske mest intressanta i Italien denna sommar. Familjen Della Valle har dundrat igång en rejäl upprustning och har värvat som vore de en nyrik shejkförening. Bör rimligen utmana om Europa-platserna efter en svag fjolårssäsong. Mittfältet ser mycket spännande ut.
Några som däremot inte lagt ner speciellt mycket tid på nyförvärv är paret Lotito-Tare i Lazio. De tycks vara helt bekväma med att nye tränaren Petkovic gör en fin säsong med en trupp som är i stort sett identisk med fjolårets. Jag är mer skeptisk. Det känns tunnt och rangligt. Skada på Klose, exempelvis, vore oerhört smärtsam. Försvaret behöver förstärkas (Michaël Ciani, Bordeaux, verkar vara på väg in, bra om det stämmer).
I mitten placerar jag Parma, Atalanta, Chievo (som jag hädanefter aldrig kommer att underskatta), samt Sampdoria som är tillbaka i den högsta serien efter en ettårig sejour i Serie B. De tre förstnämnda känns stabila och säkra medan Sampdoria under Ferrara kan överraska.
Jag är dock orolig för Sampdorias lokalrival, Genoa, som känns oerhört ostabila för tillfället. Presidenten Preziosi gjorde en jättefin värvning när han plockade in Le Monaco från Catania som sportchef. Sedan blev de båda herrarna osams och Le Monaco lämnade ett Genoa som nu dessutom får klara sig utan Palacio. Det kan alltså gå så illa som att de får slåss för sin existens i Serie A.
När vi ändå är i botten. Pescara utan Zeman som kapten för skeppet och dessutom utan Verratti, Insigne och Immobile känns som det givna laget att placera på jumboplatsen. Tyvärr, jag tror bara det blir ett år i finrummet. Siena gör troligen Pescara sällskap, de startar dessutom på sex minuspoäng efter sin inblandning i spelskandalen. Känns alltför svaga,
I övrigt? Tja, Bologna och Cagliari är rutinerade. De grejar kontraktet med hyfsat god marginal. Även Torino tror, och hoppas jag, blir kvar. Catania faller nog ett par placeringar utan Montella men blir även i år bäst på Sicilien då jag inte är imponerad av Palermos mercato.
/Leo