En cupfinal utan betydelse som ska spelas av. Ofta är det så det kan låta gällande den Europeiska Supercupen runt kaffebord och på sociala medier. Vi som är fast i fotbollens grepp, sporten som på många oss har en så mystisk dragningskraft, kan ändå se något annat. Åtminstone väljer jag att försöka göra så.

Vinnarna av Champions League och Europa League möter varandra i ett enkelmöte på Stade Louis II, belägen i furstendömet Monaco. Chelsea F.C. vs Club Atlético de Madrid.

Vad som faller mig i smaken är upplägget. Vinnarna av CL och EL befinner sig normalt i olika världar. Förutsättningarna och ramarna för klubbarna är ofta dag och natt. Som exempel har årets finallag hittills i sommar (i skrivande stund, fortfarande ett par timmar kvar av fönstret) värvat för €1 miljon respektive £74 miljoner. Lek gissningsleken. Men Supercupen spelas som enkelmöte på neutral mark. Klubbar med mindre muskler och på pappret ofta svagare lag har en större chans att stå som segrare.

Nåja. Nu låter det som jag hyllar cupen i sig. Det gör jag inte. Men det finns en viss charm i den. Bara man letar.

Ikväll är en speciell kväll för en helt annan anledning.

Fernando ”El Niño Torres.

Han ställs för första gången - i en tävlingsmatch - mot klubben han fostrades i. Torres är en oförglömlig hjälte för rojiblancos över världen. Han lämnade värdigt. Men det stack ändå i ögonen på fansen. Jag minns något möte mellan Atlético - Liverpool, vill mig minnas att det var 08-09, då Liverpool gjorde mål. Fernando satt skadad på läktaren och knöt näven av belåtenhet. Givetvis var han tvungen att göra det. Men att säga att det inte kändes, det är lögn.  Han sade vid flytten till Liverpool att han hade hittat hem. Det brände med.

Men i veckan gick Torres ut och förklarade, han har bara ett hem. Och att det är i Madrid. Så här sade han.

"At Liverpool, I felt like I was at home but, in the end, when I left I realized it was not home. Atletico has always been home."

Torres har även intygat att han inte kommer fira ifall han gör mål.

Nåja, nog raljerat. Vi får låta matchen tala för sig själv. Kanske blir det avslaget, kanske inte. Själv kommer jag att hålla ett extra öga på Fernando Torres. Kanske kommer jag att tolka små minspel från honom som en subtil gest – ”Jag har varit iväg för länge, kommer snart hem. Lovar”.

Drömma får man.

Allt väl, Leo